Jävligt kul.
Kategori: Allmänt
Jag är tom på ord, jag vill skrika och gråta men inget av det kommer!
Att sitta och stirra in i en vägg och känna sig spyfärdig så fort man börjar tänka är inte alltid lika roligt!
Att min bästa vän gick bort för snart två år sen var det värsta som kunde hända, men det var inte slut!
Den 20 Juni detta året gick min gammelmorfar bort, jag visste inte var jag skulle ta vägen, kännde ingen ork till någon och pratade inte med någon heller, men nej tro inte att det är slut där!
Min bror gick även bort den 14 Oktober.
Han var min bästa vän, självklart bråkade vi, vi var ju ändå syskon!
16 år .. Livet är bra orättvist! Jag har inte fattat att han är bort och kommer nog aldrig kunna göra det heller!
Kan inte se en framtid utan honom, att jag aldrig kommer få bli faster till hans barn!
Mina barn kommer aldrig få träffa sin morbro, det känns förjävligt! Min andra halva har lämnat mig.
Inte nog med det så har jag även fått ur mig något jag länge velat säga, att jag aldrig sett min pappa som om han verkligen va min pappa.. Till svar får jag att han tror att jag säger så för att jag är ledsen och arg, men så är det verkligen inte! Har länge velat säga det till honom, för han har aldrig betett sig som en pappa för mig!
Samtidigt som jag berättar detta för honom så får han det som att låta som om allt var vårat fel!
Det va inte vårat fel att mamma och han gick isär, det va inte vårat fel att mamma valde att flytta till Dalarna och det va ABSOLUT inte vårat fel att HAN VALDE att flytta till Irland för han kunde tydligen inte ha ett liv i Sverige.
Han påstår att även om han bott kvar i Sverige så hade han inte fått se oss växa upp för att en annan man kom och tog hans plats , men mamma har ALDRIG nekat honom till att träffa oss, det är han själv som valt att endast se oss 4 dagar om året när vi va små! På min brors begravning va första gången jag såg honom på 3 år, 3 jävla år helt ärligt! Han sitter och säger att han finns där för mig!
För mig kostar det skjortan att ringa till Irland, och att han finns där för mig på facebook är inte alls samma sak!
Jag har ingen pappa så enkelt är det bara & jag har klarat mig i 19 år då kan jag klara mig i 19 till också!
Är så glad över att jag har Anton, förstår mig inte på den grabben, att han kan få mig att le världens största leende, så att mungiporna sitter uppe vid öronen när jag egentligen bara vill vika ihop mig i ett hörn och gråta! Den grabben är bäst!
