My life.
Kategori: Allmänt
När jag var 2 år gick min mamma & pappa isär, vi bodde då i Filipstad efter ett tag flyttade vi till Dalarna, sen dess har pappa inte funnits en sekund i mitt liv, han har aldrig betett sig som min far.
När jag var 6 år flyttade han utomlands och hörde knappt av sig, jag anser att varför ska jag behöva höra av mig när han aldrig gör det? Jag är nu 19 år och IDAG tog jag steget att berätta precis vad jag tyckte och tänkte om allt.
Han har aldrig funnits där för mig, han har aldrig varit den pappa jag vill ha.
Min styvfar som jag en gång hade kallade jag för pappa från den dagen vi flyttade dit.
Han har ställt upp mer än vad min riktiga pappa någonsin gjort.
Vi ( Jag & min bror) fick träffa pappa 4 dagar om året för sedan var han tvungen att umgås med sin tjejs släktingar, han valde dom framför sina barn! Vilken mänskilig människa gör något sådant?
Min mamma har varit både mamma & pappa för mig sen den dagen hon och min styvfar gick isär.
Men ändå även om han inte var min eller min brors pappa så fick vi fortfarande komma dit varannan helg för han ville finnas i våra liv. Men det varade inte så länge tyvärr.
Min bror gick bort för cirka en månad sedan i en tragisk bil olycka när han å några kompisar lekte runt på en Epa traktor, min bror satt på motorhuven och dom körde iväg, bilen hackade till och min bror ramlade av & hamnade under. Jag har även en syster som föddes död. Pappa ville inte att min bror skulle ligga bredvid henne, han gick med på det om mamma skötte graven, som om hon inte gjort det dom senaste 8 åren?
Han kommer aldrig besöka min brors grav ändå så förstår inte varför han lägger ner så mycket energi på det.
Skrev ett långt meddelande till honom nyss och han försöker slänga över allt på mig.
Att han inte kunnat åka hit för att han betalat mitt och min brors underhåll, kyss mig i röven. Dom första sex åren var det försäkrings kassan som betalade ut det åt oss, vi va nära på att få bo på gatan p.ga det.
Han säger att VI aldrig ringde nej va fan ska vi lägga ner massa jävla energi på det när han aldrig gjorde det!?
Jag har tröttnat på det här nu att de alltid ska vara jag hela jävla tiden, varför kan inte han lägga ner energi? Han ska ändå kunna kalla sig för min pappa, men jag har aldrig kunnat kalla honom för det!
När jag flyttade till honom på Irland så bodde jag där ett år, trodde att allt skulle bli bättre då, men inte det har fört oss ännu längre ifrån varandra. Jag såg han för första gången på 3 år på beravningen, i ca 2 timmar, han sa hej och kramade mig, sedan sa han hejdå och åkte, det var allt jag fick se av honom, men det är slut på det här nu! 19 år utan honom, då kan jag fan klara mig 19 år till.
Tack & hej!!
